Igår var det time för lite filmkväll med några vänner. Efter lite skratt och spel slog vi tillslut igång klassikern Moulin Rouge och återigen blev jag fast i världen av horor, medvetslösa argentinare, absint och bohemiska revolutionen. Precis som vanligt fick jag gåshud när de körde igång Roxane och kunde inte hjälpa att fälla en tår under sista scenen, fan, den slutade lika tragiskt som förra gången!

Denna totalt kaosartade och extremt överdrivna film kan faktiskt vara en av de bästa filmerna som någonsin gjorts. Från hur de filmar till karaktärerna, storyn och musiken. Allt går ihop så jävla perfekt överdrivet, jag älskar det!

Det jag egentligen tycker är det allra bästa med den här fantastiska filmen är faktiskt musiken. I just Moulin Rouge har de använt all finess och skicklighet med filmmusiken och verkligen tagit den till max. Det är så fantastiskt gjort, hur de bara lägger till några stråkar på precis rätt ställe, drar på med full orkester och gör allt för att få det så intensivt som möjligt, det kliar i fingrarna på mig och jag vill bara ta hem hela Moulin Rouge till mitt vardagsrum…

Peace out

Matilda

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det var ett tag sedan jag skrev kan man lugnt säga. Jag tittade igenom min egen blogg och såg att sist jag skrev var när jag läst The short second life of bretanner men nu sitter jag här igen, 15 böcker senare och skriver igen, ...

  I lördags bestämde jag och min mamma att det var dags för en riktig shopping tur, jag tror det var längesedan jag shoppade så mycket... Förutom de perfekta sandalerna hittade jag dessutom Stephanie Meyers nya bok The short second life of Bree Ta...

Enorma steg just nu i livet, (trumvirvel).   Matilda Andersson har skaffat spotify.   Spännande eller hur? Jag trivs ganska bra med det, har gjort lite coola spellistor och känner att jag har koll på läget.   För övrigt är det nuförtiden ...

  Jag vet att jag under flera års tid varit väldigt emot Jane Austin och hennes böcker men kanske håller jag på att bli gammal eller bara börja se världen på ett litet annat sett men plötsligt har jag börjat se det vackra i hennes ...

Jag skrev och skrev till jag inte orkade skriva ett ord till och mitt huvud kändes tungt som bly och jag aldrig mer ville höra namnet Jane Austin igen. Ändå kändes det som om en enorm vikt lyfts från mina axlar.   Jag var klar med skolan för den ...