"Arbeta som om du inte behövde pengar,
   Älska som om du aldrig blivit sårad, 
   Dansa som om ingen såg dig."
                              

 /Heath Ledger

I går ringde min farbror och undrade om jag hade lust att jobba lite. Visst svarade jag, varför inte? Så idag tog jag på min mina arbetsbyxor och tog mig till nolby där jag spenderade resten av dagen genom att måla staket.

Jag kan nu konstatera att målning inte är min kopp te... Extremt imponerad av de som jobbar med att måla. Själv har jag nu ont i ryggen som en gammal tant och vill inte se ett staket på ett år... Ändå väldigt nice med lite extra pengar i kassan till sommaren.

Just nu sitter jag och ser på gamla barn serien pokemon, så roligt med klassiska kommentarer som;

"Have no fear, Ash is here!"

"I choose you pickacho!"

Hahah XD, så jävla roligt! Jag tror faktiskt att pokemontränare får ta målarens plats på min "det ska jag bli när jag blir stor" lista.

XO

Matilda

Tänkte börja med att be om ursäkt för att jag är sämst i världen på att lägg ut blogg inlägg... Men jag antar att det är nu man ska dra till med repliken "kvalitet före kvantitet", eller nått...

Här näst ska jag ta upp någonting som jag faktiskt inte riktigt vet hur jag ska avsluta... Idag hade vi mentorstid och vi kom in på ett ämna jag inte riktigt vet vad jag tycker om eller hur jag ska hantera och eftersom mitt bästa sätt att samla mina tankar på är att skriva ner dem så tänkte jag låta er andra ta del av dem.

Ämnet vi kom in på var mobbing, eller det är fel ord, mer att känna sig ensam tror jag... En tjej i min klass sade öppet att hon inte tycker att hon har kommit in i klassen, hon började lite senare och känner sig nu utanför. Väldigt modigt och bra gjort av tjejen tycker jag men jag vet inte riktigt var jag ska göra av de här, är det tillexempel fel att blogga om det? Kanske, men det är mitt sätt att hantera det...

Jag satt där, hungrig, trött, less och ville desperat gärna ta mig ned på ego (ett gym) med Erika, jag behövde plugga matte och naturkunskapen skulle göras. Mitt i alla mina tankar började hennes ord plötsligt bryta igenom min vanliga barriär av tankar som så ofta får mig att fråga "va?". Inte den här gången, jag släppte alla min andra tankar och lyssnade istället på när hon berättade om sin situation.

Jag satt där och hade ingen aning om hur fan jag skulle reagera. Jag skulle vilja vara personen som ställer sig upp, ger en kram och säger att det är klart du får vara med, jag kan hjälpa dig. Men jag är inte en sån person... Jag är inte personen jag skulle vilja vara, är någon det, egentligen?

Jag såg och hörde henne be om hjälp, snälla hjälp och allt jag kunde känna var hur jag inte orkade, hur jag inte klarar det. Jag kan inte hjälpa någon annan när jag har full upp med att hålla mig själv flytande, är det själviskt? Jag vet inte...

Ständigt känner jag prestationsångesten i nacken. Jag ska ha bra betyg i skolan, vara allmänbildad, hålla mig så smal som möjligt, få världsfred, lösa miljöproblemen och rädda barnen i afrika och just nu, just idag känns det som att jag knappt orkar plugga till matte provet. Nej, jag kan inte hjälpa den här människan, jag vet faktiskt inte ens om jag tycker att jag borde det. Borde inte hon hjälpa sig själv? Visst kan jag finnas där som ett stöd efter vägen men hjälpa henne?

Jag hör henne upprepa att hon är villig att anpassa sig efter oss.

Är det verkligen rätt? Vad säger att vi vet hur det ska vara? Kanske är vi lika vilsna som henne, vad vet jag? Det som är rätt för mig kan vara helt fel för henne så varför vill hon bli som oss? och vilka är oss egentligen, vi vill väl inte heller samma sak? Jag tänker allt detta och även tanken "jag vet vad hon menar..." Mina tankar studsar runt och jag vet inte vad jag ska dra för slutledning, kanske är det här för stort för att dra en slutledning av men allt jag kan tänka på är den klyschigaste komentaren jag vet.

"Man kan inte älska någon som inte älskar sig själv."

Nu tycker jag faktiskt att den passar, kanske är den klyschig just för att den är så bra, för att den har rätt. I slutändan tror jag faktiskt att det bästa är att försöka andas ut, sluta tänka på vad "de" vill ha och tänka, vad vill jag? I slutändan är det vad som betyder något och det är det som får folk att tycka om en, det som ger dem något att tycka om.

Ja, kanske är det så, eller inte alls...

Matilda

Sitter nu och tittar på världens sötaste, underbaraste film och måste bara tippsa alla som inte sätt den, se den!

XO

Just ja, den heter Benny and Joon ;)

Matilda

Igår läste jag på vårt idrottschema och insåg vad som var på gång, fotboll! Först fick jag panik, svårt att andas och hjärtklappning, sedan lugnade jag ned mig och tittade på schemat igen, kanske hade jag sett fel men nej då, fotboll. Efter det överväde jag allvarligt att inte gå på skolan, kände jag mig inte lite sjuk? Ont i halsen kanske? Sedan kom jag på att det var piano på kvällen, jag skulle alltså behöva gå på fotbollen, fan!

Hela morgonen släpade jag fötterna efter mig, kanske skulle jag missa bussen och inte ta mig in till stan förren... efter klockan tre? Knappast troligt...

Hela dagen gick jag och fruktade min eftermiddag. Jag kunde se mig själv få en boll i huvdet och redan före lunch kunde jag känna smärtan i mitt huvud, det här skulle sluta illa, tur att fotbollsplanen i alla fall ligger nära sjukhuset, om jag skulle svimma behöver de inte bära mig så långt... Japp, mina tankar var extremt bittra och ironiska.

Så slog klockan två och jag stod där ombytt och livrädd, jag är för ung för att dö! Var allt jag kände för att skrika men jag bet ihop och stod lugnt när min gympalärare delade in lagen. Så var det dags... jag vill tacka min mamma och min pappa för allt de gjort för mig...

Jag försökte vara smart och placerade mig i mitten på planen där det var många andra som kunde ta bollen så att jag slapp, vilket funkade ganska bra ett tag...

Jag insåg att kanske var jag inte den enda i den här klassen som inte kunde spela fotboll, några av mina klasskamrater körde på samma taktik som mig och sprang åt andra hållet när en boll kom, andra som sparkade av sitt ben ipå en annan killes ben och vissa som sköt och hoppades på det bästa, jag tittade mig omkring och insåg hur mycket jag tycker om mina esteter (jag vet, man ska inte använda det uttrycket men jag menar verkligen bara gott med det!) de är så himla underbara människor!

En timme och en boll i huvudet senare var jag på väg hem, jag hade i alla fall inte dött, kanske finns det en gud ändå?

XO

Matilda

I måndags fyllde min pappa år, intressant, jag vet, intressesmurfarna hoppar... men ändå, det jag faktiskt ville ha sagt med det var att jag och mina syskon gav honom biljetter till Änglar och Demoner i födelsedagspresent. Så igår kväll hoppade vi in i bilen och tog med kära pappa på premiären. Och filmen var... Ja... vad ska jag säga?

Den var bra, det var den. Tyvärr så spelade Ewan Mcgregor en av huvudrollerna, samma skådespelare som spelar Christian i Moulin Rough (för er som inte har koll...). Det var extremt irriternade...

Jag har sett Moulin Rough typ tusen gånger och jag kunde inte sluta se Ewan Mcgregor som Christian vilket gjorde att så fort han sade en replik hörde jag en replik ur Moulin Rough och under hela filmen förväntade jag mig att han vilken sekund som helst skulle brista ut i sång.

Som ni kanske förstår så blev det extremt förvirrande, alla präster sitter i vatikanen och ska välja ny påve, Ewan Mcgregor kommer in i salen och håller ett seriöst tal och allt jag hör är "Love is a many splended thing, love lifts us up where we belong, all we need is love!" sedan stormar han ut och "överprästen säger nått i stil med, vi kan inte göra som du vill, what? Tänker jag då förvirrat och lutar mig mot oskar och ber honom förklara allt för mig, tack gode gud för storebrorsor!

i övrigt definitivt sevärd film;)

XO

Matilda

Hej

Jag kände att det var dags för ett blogg inlägg nu. Sorry att jag inte har skrivit på ett tag...

Den här helgen bar det av till Stockholm tillsammans med min syster, mamma, kusin, moster och mormor, ja, ni hör ju själva att det här var en intressant resa. Mitt mål var att shoppa, så mycket jag bara kunde. Jag drömde om snygga jeans, coola t-shirts och roliga assesoarer.

På lördagen började vi med att packa in oss i bilen (efter en extremt god hotell frukost som jag kommer att drömma om i en månad) åkte vi till barkaby för att se om vi kunde hitta några fynd där. Jag tog min syster i hand och vi tog oss igenom alla affärer fyllde av peak, filippa K och sand, det hela slutade med att jag, surprise surprise köpte mig ett par converse skor, man kan aldrig ha för många, tro mig jag vet...

På söndagen drog vi den klassiska Stockholmsrundan bestående av Gallerian, drottninggatan och gamlastan. Det var trevligt men jag hittade ingenting som jag faktiskt ville köpa, jag är fortfarande i chock över detta, jag har aldirg tidigare åkt till stockholm utan att hitta tusen plagg jag vill ha. Jag vet inte vad detta beror på, det gör mig lite orolig... så i ren protest gick jag in på bengans och köpte fem skivor och jag måste faktiskt säga att det kändes lite bättre :)

XOXO

Matilda  

I fredags var jag och såg filmen Wolverine. Jag kom in i biosalongen med väldigt höga förväntningar. Jag har tittat på alla xman filmer och wolverine har alltid varit min favorit karaktär så besvikelsen skulle bli total om den här filmen var dålig.

Dock hade jag ingenting att oroa mig för, filmen var as bra! Det var precis lagom mycket action och en underbar story vilket resulterade i att jag i en och en halv timme satt och höll mig krampaktigt fast i min stol... hm...

Definitivt värt att se denna pärla, om inte annat bara för att imponeras av hur vältränad människor kan bli...

SE DEN!

XO

Matilda