Hur har det kommit sig att vi plötsligt lever i ett samhälle där man inte ska lita på något, kanske inte någon heller? Är det meningen att det ska vara så, att man ska gå och ifrågasätta allt man ser, läser och hör? Inget kan vi lita på. Inte ens forskning för den är också vinklad.

Det börjas redan vid tio års ålder, jag kommerihåg min första lektion i käll kritik. Ser ni den här texten, läs den, tror ni att det här är sant?

"ja..." Säger ett gång tio åringar.

"Ha ha! Nej, det är det inte mina vänner!" Svarar läraren nöjt.

Så var hela proceduren igång, tro inte på det ni läser, det är vinklat. Lita inte på bilderna ni ser de är retuscherade. Reklamen ljuger, de överdriver. Nyheterna väljer ut vad de visar och inte. På internet kan vem som helst lägga ut vad som helst. Det är så lätt att skriva att det är ekologiskt fast det inte är det. Tro inte på priserna de tillkommer extra. Var försiktigt på kvällarna det finns mycket otäcka män därute. Lämna inte väskorna på rummen någon kan ta dina saker.

Det tar aldrig slut.

Jag får ont i magen, hur ska man kunna reda ut trasslet? Finns det något slut? Ska jag behöva göra allt själv för att jag inte kan lita på någon annan? Men tänk om jag inte lita på mig själv heller då? Kanske har jag också blivit vinklad eller lurad så att mina åsikter inte längre är bra?

Jag ville ju bara tro en stund på det du sade... det där om magiska platser, flygande barn och talande djur...

Får jag inte det?

XO
Matilda

I fredags slutade jag tidigt, packade ihop alla mina saker och tog bilen upp till sommarstugan med min mamma (och ja, tog bilen, jag körde!). Vi tänkte åka raken vägen upp men vi var tvungen att stanna på Ikea... där vi shoppade lite och åkte tillslut vidare.

Väl i stugan lagade vi mat och förberedde för ankomsten av tre fransmän (eller en framsman och två fransyskor, kallar man alla för fransmän då?). Efter en del matlagande och ljuständande kom de tillslut.

Vi fikade, prtade svfrangelska och drack vin i några timmar. Sedan tog jag min underbaraste härnösandsbo i handen och vi tog en promenad som vi aldrig ville avsluta och diskuterade allt viktigt och oviktigt.

En väldigt bra dag...

XO
Matilda

Vampire Weekend i lurarna, solen i ryggen, vinden i håret och grusvägen som sträcker ut sig framför mina fötter.

Lite längre, lite fortare, lite till.

Backe upp, backe ned.

Hårda steg mot mjuka sulor i en jämn rytm, ett, två, tre, fyr...

Can you stay up. To see the dawn, In the colors Of Bennetton?

Is your bed made? Is your sweater on?...

Bara fram till huset bakom nästa kurva, eller kanske lite till?

Sista backen, dags att sträcka ut benen, lite snabbare... Vintern hänger inte med utan hamnar efter.

Ett leende går över mina läppar.

Då var säsongen igång då, första joggingturen gjord.

XO
Matilda

Läste just Elins musikblogg och fick lite inspiration till min egen så jag tänkte skriva ett nytt inlägg istället för det crappy one jag skrev alldeles nyss.

känner att mitt "musik liv" består av tre delar;

 - Det jag spelar

 - Det jag lyssnar på

 - Det jag ser

För tillfället är alla på ganska olika ställen och väldigt olika tillfredsställda.

Just nu är jag extremt less på att kompa på piano och har därför gett upp på det totalt och börjat spela mer gitarr. Vilket känns väldigt bra, gitarrspelandet börjar falla mer och mer på plats.

Å andra sidan spelar jag nästan mer piano än jag någonsin gjort tror jag men mest bara klassiskt. Att läsa noter börjar också gå bättre och bättre. Just nu spelar jag Mozart.

Genialisk musik. Så fort man börjat spela Mozart på piano känns plötsligt kompositörer som Yiruma väldigt tråkiga...

Min ipod däremot får stå ut med en konstig mix av musik. Ena sekunden spelar jag Vampire Weekend för att nästa byta till Springsteen. Jag känner faktiskt mest för skön 70 - tals musik måste jag erkänna. Ibland blir jag så himla less på all ny musik (kanske samlade jag på mig dagens kvot av pensionär pöäng nu?) jag tycker om att gå tillbaka till början på något vis. Ramones, Springsteen, Hendrix. Deras musik hållet alltid.

Till sista kategorin.

Jag var och såg Timo Räisänen i lördags och han verkar aldrig slå fel, killen ser ut att ha så himla roligt på scen att det smittar av sig på alla andra och jag gick därifrån med en "giddy feeling" i hela mig. Det finns inget som piggar upp en som att se bra live musik, bara hoppa med och skrik sjunga till, det är den enda rätta medicinen för hjärtat...

"Talk about a dream; try to make it real. You wake up in the night with a fear so real. You spend your life waiting for a moment that just don't come.

 Well don't waste your time waiting..."

XO
Matilda

Nu på morgonen har jag goolat sommarens utbud på festivaler och jag måste erkänna att jag är lite besviken.

Vanligtvis finns det minst fem festivaler jag absolut vill gå på, i år är det en och en halv.

Vad har hänt med Sveriges festivaler?

Jag tänkte gå på Pier Pressure i Göteborgs frihamn, se 30 seconds to mars och The Used men sedan vet jag faktiskt inte, kanske skulle jag kunna tänka mig peace and love men det känns lite onödigt att åka så långt i tre dagar och kampa och allt för att se ett band...

Festivalen jag skulle vilja gå på är way out west men vilken besvikelse line upen är... inte ett enda band jag vill se.

Kankse blir det helt enkelt till att vara hemma och jobba i sommar istället? Gud så bra för min ekonomi... :)

XO
Mat ilda

Allt går tungt nu, allt krashar på alla nivåer, kan inte spela piano, inte köra bil, kan inte räkna matte, inte hoppa över hinder med min lilla häst, inte spela gitarr och inte hitta mina sandanler som jag så desperat gärna vill ha, kan inte ens sova.

Allt går tungt nu...

...I am emo kid, i'm dark and sensitive with low self-esteem
i have no real problems but i like to make believe... dam da dam... I must be eeeemooo

XO

Tjejen med luggen i ögonen och svarta naglar som endast spelar death cab i sina scull candy...