Sitter här och väntar på bussen och för första gången på flera veckor känns det som om jag kan andas ut en liten stund, ta ett steg tillbaka och fundera lite.

Jag går andra året på gymnasiet, har nyss fyllt arton och har nog egentligen aldrig haft så mycket att göra. Eller så mycket att göra som jag har så höga krav på mig själv att klara.

Jag har grymt mycket i skolan, tentar av engelska, ska ta körkort, spela piano och skaffa jobb.

Och så hör det så klart till att jag är en såndär irriterande människa som måste ha bästa betyg i allt. Alla går runt och säger att de är stressade, men det är verkligen inte det jag är. Jag hinner med allt jag vill och jag hinner se alla mina serier varje vecka... Hur stressa kan jag vara?

Nej, det som får mitt huvud att tryckas ihop till en liten frystorkad ärta är prestationsångest.

Jag har fyllt arton, vilket inte verkade som en så stor grej men plötsligt kan jag skriva på viktiga bankpapper själv och ta körkort, låna pengar och skaffa ett riktigt jobb.

Dessutom har jag insett att jag snart slutar gymnasiet, det är bara ett år kvar och sakta men säkert börjar jag inse vad jag vill göra efter gymnasiet, börjar se ljuset och längta lite efter det.

Det händer mycket i huvudet just nu.

Men sammtidigt som jag ser bilder av mig själv i en skola i London och efter det på högskola inser jag hur bra jag måste prestera just nu för att det någonsin ska kunna bli sant. Jag måste ha perfekta betyg för att komma in på den skola jag vill, jag måste börja spara pengar för att ha lite kapital till en eventuell flytt till London.

Måste prestera.

Life is a bitch, no one has survived...

XO
Matilda

Jag har funderat mycket på ordet Perfekt (åh så jag lät som "the hatter", I have been cosidering things that start with an m...) I alla fall...

Det hela började när en av mina lärare hade en betraktelse om ämnet. Han hävdade att allt måste vara perfekt för vad annars skulle det kunna vara?

Så jag fortsatte på hans grubblerier och började fundera över vad jag tycker är perfekt.

Det finns perfekta stunder;

Kolsvart italienskt kaffe med riktigt mörk choklad. Att spendera timmar i SF bokhandeln och gå därifrån tio böcker rikare. Att äntligen få till de där j*vla sextondelsnoterna jämt.

Perfekta stunder.

Det finns perfekta tal som 6, 28 och 496.

Men finns det verkligen perfekta människor?

Vill man verkligen ha perfekta människor?

Är det inte det operfekta som gör oss så underbara?

Det operfekta som gör oss perfekt.

Du ser killen med det perfekta rufsiga håret men kanske är det hans slitna converse som berättar något värt att veta? Tänk så mycket de där conversen varit med om, hur många mil någon trampat på dem.

Kanske är det inte tjejens perfekta handstil som talar utan det trasiga hon skriver.

Perfekt i sin operfektion.

Kanske vill jag och läraren säga samma sak men på olika sätt... vad vet jag

It is all in the eye of the beholder...

XO
Matilda

Oj, oj så längesedan jag bloggade. Vet egentligen inte varför, har varit lite omotiverad på sista tiden. Eller kanske bara impulsiv? Just nu har jag ett samhälle häfte på 10 sidor vilket ska vara läst inom halvtimmen som ligger och bränner bredvid mig men jag kände ju för att skriva...

inte läsa...

Jag känner för att göra, inte lära och orkar inte planera upp någonting. Jag vill ju bara vara! Varför kan man inte bara få vara någon gång i bland? Bara göra det man känner för just nu?

Som idag, idag vill jag gå ut på stan, köpa en islatte, en ny söt klänning och de där underbara replay klackarna jag känner ett enormt behov av att äga...

Istället sitter jag här inne på skolan och försöker tvinga mig själv att förstå saker jag inte har en aning om, politiker kommer jag aldrig att bli...

Jag känner pojken här i fönstret mitt emot, han samlar drömmar i fickan...
på en skenande cykel, den där pojken blir säkert pilot

Se dig för lillebror, här kommer lyckan... här kommer lyckan...

XO
Matilda

Har nu äntligen varit och sätt filmen jag väntat ett helt år på. Jag var på premiären av Tim Butrons nya mästerverk med stjärnskådespelare som Johnny Depp och Helena Bonham Carter, de var så bra att jag satt och störde mig på Anne Hathaway ( och hon är egentligen inte en dålig skådespelare...) Nej, det blir något magiskt när Johnny Depp, Tim Burton och Helena Bonham Carter sammarbetar.

Jag var faktiskt nervös när jag gick in i bion. Jag meanr under ett år hinner man bygga upp ganska många väldigt höga förväntningar som jag trodde var omöjliga att uppnå men inte då... Tim Burton, han kan han...

Å andra sidan, hur skulle jag möjligen kunna bli besviken när de slänger ihop alla mina favorti saker i en och samma film? Det är som glass, godis och kaffe i en och samma blanding, det kan omöjligt blir fel :D

Helt fantastiskt underbart ljuvligt bedårande skrattretande bra. Allt var perfekt, kläderna, världen de byggt upp, djuren, replikerna.

Se den!

XO
Matilda