När jag var ute och gick för några dagar sedan kom jag att tänka på det här med att vara rädd. Detta måste vara något alla upplevt på någon nivå, jag skulle till och med vilja påstå att detta är en väldigt vanlig känsla.

Man kan vara rädd för väldigt många olika saker, kanske är man rädd för spindlar, höjder, att flyga. Man kan vara rädd för att den man gillar inte känner likadant, eller för att karusellen man sitter i ska braka ihop, ja man kan egentlgien vara rädd för det mesta.

Just nu är det "på modet" att ta itu med sina rädslor. Man ska inte vara rädd. Media ligger på och uppmanar oss till att konfrontera rädslan, är man flygrädd ska man flyga mer, är man rädd för spindlar ska man leta upp en stor jävla fågelspindel och klappa den. Att vara rädd är en svaghet som den "moderna människan" inte har tid att hålla på med... Jag finner mig själv mitt i denna hysteri och undrar, Varför? Varför får man inte vara rädd?

Jag har länge ställt mig framför spegeln, tittat på mig själv och sagt, jag är inte rädd, jag tycker om mig själv, vet vem jag är och jag är inte rädd. Jo, visst är det här sant, jag är inte rädd, inte för spindlar eller höjder, nej, det är jag inte men det finns annat att vara rädd för... (Ta nu inte det här fel, jag är inte en psyk patient) Men jag är mer rädd för vad min egen hjärna kommer på än vad jag ser i verkligheten.

Jag är precis en sådan där person med jobigt bra fantasi vilket gör att jag lätt fantiserar ihop mycket läskigare senarion i mitt huvud än vad jag faktiskt står inför. Kanske är det här ibland till min hjälp, jag ser en större läskigare orm i mitt huvud så den lilla snoken på marken verkar inte så läskig. Men ibland ställer det också till det för mig, jag ser två killar viska tillsammans och titta på mig och det första jag tänker är "är de här jeansen verkligen så ful?" medan de kanske egentligen säger "de där jeansen var riktigt snygga, för att inte tala om tjejen." nej, vad vet jag och vad spelar det egentligen för roll? Men det är irriterande att tänka eller när det plötsligt blir extremt jobbigt att gå den där kilometern hem i mörkret, då jag kan se mig själv i närkamp med både mördare och våldtäktsmän.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska dra för slutledning med det här, jag anatar att den första får bli, nej, jag är inte mentalt sjuk och den andra är så enkel som;

Det är helt okej att vara rädd.

Monsters are real and ghosts are real too... They live inside us and sometimes, they win... //Stephen King

XO

Matilda

 

Johannes

19 april 2009 14:47

va djup du är Matilda. Du kör nästan en bob hansson här .D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det var ett tag sedan jag skrev kan man lugnt säga. Jag tittade igenom min egen blogg och såg att sist jag skrev var när jag läst The short second life of bretanner men nu sitter jag här igen, 15 böcker senare och skriver igen, ...

  I lördags bestämde jag och min mamma att det var dags för en riktig shopping tur, jag tror det var längesedan jag shoppade så mycket... Förutom de perfekta sandalerna hittade jag dessutom Stephanie Meyers nya bok The short second life of Bree Ta...

Enorma steg just nu i livet, (trumvirvel).   Matilda Andersson har skaffat spotify.   Spännande eller hur? Jag trivs ganska bra med det, har gjort lite coola spellistor och känner att jag har koll på läget.   För övrigt är det nuförtiden ...

  Jag vet att jag under flera års tid varit väldigt emot Jane Austin och hennes böcker men kanske håller jag på att bli gammal eller bara börja se världen på ett litet annat sett men plötsligt har jag börjat se det vackra i hennes ...

Jag skrev och skrev till jag inte orkade skriva ett ord till och mitt huvud kändes tungt som bly och jag aldrig mer ville höra namnet Jane Austin igen. Ändå kändes det som om en enorm vikt lyfts från mina axlar.   Jag var klar med skolan för den ...