Igår läste jag på vårt idrottschema och insåg vad som var på gång, fotboll! Först fick jag panik, svårt att andas och hjärtklappning, sedan lugnade jag ned mig och tittade på schemat igen, kanske hade jag sett fel men nej då, fotboll. Efter det överväde jag allvarligt att inte gå på skolan, kände jag mig inte lite sjuk? Ont i halsen kanske? Sedan kom jag på att det var piano på kvällen, jag skulle alltså behöva gå på fotbollen, fan!

Hela morgonen släpade jag fötterna efter mig, kanske skulle jag missa bussen och inte ta mig in till stan förren... efter klockan tre? Knappast troligt...

Hela dagen gick jag och fruktade min eftermiddag. Jag kunde se mig själv få en boll i huvdet och redan före lunch kunde jag känna smärtan i mitt huvud, det här skulle sluta illa, tur att fotbollsplanen i alla fall ligger nära sjukhuset, om jag skulle svimma behöver de inte bära mig så långt... Japp, mina tankar var extremt bittra och ironiska.

Så slog klockan två och jag stod där ombytt och livrädd, jag är för ung för att dö! Var allt jag kände för att skrika men jag bet ihop och stod lugnt när min gympalärare delade in lagen. Så var det dags... jag vill tacka min mamma och min pappa för allt de gjort för mig...

Jag försökte vara smart och placerade mig i mitten på planen där det var många andra som kunde ta bollen så att jag slapp, vilket funkade ganska bra ett tag...

Jag insåg att kanske var jag inte den enda i den här klassen som inte kunde spela fotboll, några av mina klasskamrater körde på samma taktik som mig och sprang åt andra hållet när en boll kom, andra som sparkade av sitt ben ipå en annan killes ben och vissa som sköt och hoppades på det bästa, jag tittade mig omkring och insåg hur mycket jag tycker om mina esteter (jag vet, man ska inte använda det uttrycket men jag menar verkligen bara gott med det!) de är så himla underbara människor!

En timme och en boll i huvudet senare var jag på väg hem, jag hade i alla fall inte dött, kanske finns det en gud ändå?

XO

Matilda

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det var ett tag sedan jag skrev kan man lugnt säga. Jag tittade igenom min egen blogg och såg att sist jag skrev var när jag läst The short second life of bretanner men nu sitter jag här igen, 15 böcker senare och skriver igen, ...

  I lördags bestämde jag och min mamma att det var dags för en riktig shopping tur, jag tror det var längesedan jag shoppade så mycket... Förutom de perfekta sandalerna hittade jag dessutom Stephanie Meyers nya bok The short second life of Bree Ta...

Enorma steg just nu i livet, (trumvirvel).   Matilda Andersson har skaffat spotify.   Spännande eller hur? Jag trivs ganska bra med det, har gjort lite coola spellistor och känner att jag har koll på läget.   För övrigt är det nuförtiden ...

  Jag vet att jag under flera års tid varit väldigt emot Jane Austin och hennes böcker men kanske håller jag på att bli gammal eller bara börja se världen på ett litet annat sett men plötsligt har jag börjat se det vackra i hennes ...

Jag skrev och skrev till jag inte orkade skriva ett ord till och mitt huvud kändes tungt som bly och jag aldrig mer ville höra namnet Jane Austin igen. Ändå kändes det som om en enorm vikt lyfts från mina axlar.   Jag var klar med skolan för den ...