Bild av Erika Wiman (Sorry att jag lånade din bild Erika)

Äntligen en sekund över. Blir inte många av dem när man går andra året på gymnasiet och har ett liv...

Sju år av väntan, åtta timmar i kö och tusen fjärilar i magen senare och där står jag, längst fram på en green day konsert. Jag kunde inte tro att det var sant, verkar faktiskt fortfarande som en dröm, en alldeles underbar dröm.

Jag stod där och höll krampaktigt fast i kravallstaketet och så kom de, jag kände klumpen i magen växa och jag blev tårögd, så extremt klyschigt men erre gud som jag väntat på den stunden...

Konsereten var helt fantastisk, alla stora Green Day hits som jag lyssnat på sen jag var typ tio blandat med gamla godingar som mozart och stand by me, det belv en hel del lek också, bland annat sprutade Billy Joe Armstong ut toalett papper över publiken. Så avslutade de härlgheten med en hel akustisk version av Good riddance.

Welcome to paradise

XO
Matilda

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det var ett tag sedan jag skrev kan man lugnt säga. Jag tittade igenom min egen blogg och såg att sist jag skrev var när jag läst The short second life of bretanner men nu sitter jag här igen, 15 böcker senare och skriver igen, ...

  I lördags bestämde jag och min mamma att det var dags för en riktig shopping tur, jag tror det var längesedan jag shoppade så mycket... Förutom de perfekta sandalerna hittade jag dessutom Stephanie Meyers nya bok The short second life of Bree Ta...

Enorma steg just nu i livet, (trumvirvel).   Matilda Andersson har skaffat spotify.   Spännande eller hur? Jag trivs ganska bra med det, har gjort lite coola spellistor och känner att jag har koll på läget.   För övrigt är det nuförtiden ...

  Jag vet att jag under flera års tid varit väldigt emot Jane Austin och hennes böcker men kanske håller jag på att bli gammal eller bara börja se världen på ett litet annat sett men plötsligt har jag börjat se det vackra i hennes ...

Jag skrev och skrev till jag inte orkade skriva ett ord till och mitt huvud kändes tungt som bly och jag aldrig mer ville höra namnet Jane Austin igen. Ändå kändes det som om en enorm vikt lyfts från mina axlar.   Jag var klar med skolan för den ...