Jag har scenskräck.

Det är bara att konstatera och acceptera. Scenen och jag är inte tajt, inte gjorda för varandra, vilket fram tills nu inte varit ett problem. Så bestämde sig en viss tjej för att börja på musik estet och plötsligt förväntas det att man också ska vilja spela upp sin musik... hm... jo, så skulle det ju kunna vara... Men eftersom jag aldrig verkar kunna funka som resten av världen så tycker jag egentligen inte det är så kul att visa upp vad jag håller på med. Så när jag försiktigt försöker påpeka detta frågar mina lärare och andra människor:

"vad är det som gör dig nervös då?"

Hur ska jag kunna svara på det? Jag har ingen aning om vad som gör mig nervös, det är bara hela grejen. Det är som att fråga en människa med spindel fobi vilken del av spindeln de är rädd för. Är det de långa äckliga benen, eller hur är det? Det är väl klart att det är hela spindeln i all dess äcklighet man inte tycker om... right?

Det konstiga är att det går bra ibland, med min scen skräck alltså. Jag har tillexempel inget problem att spela gitarr på en scen eller lite bas kanske? Vad kan det bero på tro? Jag kanske bara är lite knäpp? Inte helt osanolikt... :)

Så kommer vi till frågan vad tusan man borde göra åt det här?

Stå mer på scen?

Jo, det vore kanske det mest logiska...

Beat it, just beat it no one wants to be defeated

XO
Matilda

 

Ekkin

16 oktober 2009 23:44

Jag hade extrem scenskrack forut ocksa, men inte langre.
Om du far det nar du spelar piano men inte bas och gitarr sa ar det troligtvis for att det ar ditt instrument. Jag tror du satter for mkt krav pa dig sjalv, och ser det hela som en storre grej an vad det ar. Mitt tips ar att du latsas att publiken bara ar en stor tvskarm/planch som nagon satt upp, och sen kor du pa som vanligt :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det var ett tag sedan jag skrev kan man lugnt säga. Jag tittade igenom min egen blogg och såg att sist jag skrev var när jag läst The short second life of bretanner men nu sitter jag här igen, 15 böcker senare och skriver igen, ...

  I lördags bestämde jag och min mamma att det var dags för en riktig shopping tur, jag tror det var längesedan jag shoppade så mycket... Förutom de perfekta sandalerna hittade jag dessutom Stephanie Meyers nya bok The short second life of Bree Ta...

Enorma steg just nu i livet, (trumvirvel).   Matilda Andersson har skaffat spotify.   Spännande eller hur? Jag trivs ganska bra med det, har gjort lite coola spellistor och känner att jag har koll på läget.   För övrigt är det nuförtiden ...

  Jag vet att jag under flera års tid varit väldigt emot Jane Austin och hennes böcker men kanske håller jag på att bli gammal eller bara börja se världen på ett litet annat sett men plötsligt har jag börjat se det vackra i hennes ...

Jag skrev och skrev till jag inte orkade skriva ett ord till och mitt huvud kändes tungt som bly och jag aldrig mer ville höra namnet Jane Austin igen. Ändå kändes det som om en enorm vikt lyfts från mina axlar.   Jag var klar med skolan för den ...