Bild från google

I fredgas var det dags för ännu en föreläsning på min kära skola. Den här gången var temat "musik och tortyr". Ett väldigt intressant tema som vi alla spenderade några minuter på att försöka lista ut vad devar för något.

Det visade sig vara just det, musik som används som tortyr eller i samband med tortyr.

Läskigt.

Just den delen av föreläsningen var inte alls särskilt trevlig men den här killen pratade om en hel del andra saker.

Det som störde mig mest, eller det som fick mig att fundera mest var när han sade:

"Musik har ingenting med känslor att göra och vi som människor känner ju egentligen inte så mycket."

Va!?

Är inte det typ allt vi människor gör?

känner.

Jag skulle vilja påstå att allt vi gör framkallar någon känsla. Det behöver inte vara en stark, extem känsla men fortfarande en känsla.

Typ när man står och plockar ur diskmaskinen "det här var tråkigt", det är ju också en känsla, eller hur? SKulle inte livet vara fruktansvärt tråkigt om man inte känner? Om man fastnar i något slags mellan läge där man inte känner något alls längre, är inte det att vara deprimarad? Betyder det då i sin tur att alla är deprimerad eller att han som föreläste i alla fall har den uppfattningen? Fast om man är deprimerad känner man ju det också, att man är ledsen eller trött eller, inte känner längre. Det räknas ju också som en känsla.

Jag kan hålla med honom om att man ganska sällan känner sig jätte ledsen eller jätte glad men allt därimellan, räknas inte det? Det är som att säga "ja men vi har ju bara tvåbokstäver A och Ö, början och slut och allt det där emellan det räknas inte."

Nehä men försök skriva en bok med två bokstäver, det går ju inte! Så ska man då bara läsa de där två bokstäverna är det klart att det kommer bli en massa blanka steg, eller så kan man uppeva alltihop och få en dramatisk, livlig berättelse med både upp och ned gångar.

Konstigt.

Jag vill känna, vad skulle jag annars göra med min tid liksom?

Hans argument var att människan upplever musik som känslorelaterat för att man i musik lätt hittar mönster och människan söker ständigt efter mönster, vilker i och för sig är sant men hallå, något mer måste det väl vara också? Jag tror inte jag vill vara med längre om jag ska behöva se allt som mönster, hur kul är det?

Nej, nej, jag tänker gå vidare och känna, med musik, filmer, böcker och framförallt livet.

Känslor är bra, även de dåliga känslorna.

it takes some fears to make you trust, It takes those tears to make it rust,

and it takes a road to go nowhere...

XO
Matilda