Jag har fått ännu en av mina fina uppenbarelser, jag tror faktiskt att jag börjar bli vuxen, kan det vara möjligt?

Har i sommar träffat flera tjejer och killar i olika åldrar, typ fjorton, femton, sexton och i många fall så har jag verkligen känt när jag pratat med dem att "det där är inte jag längre..." deras värld och funderingar har börjat kännas väldigt långt bort, ändå kommer jag tydligt ihåg hur det var att vara där men det är precis de, att vara där, jag är inte längre där...

Den stora "vuxen smällen" kom dock igår när jag stressat försökte få ihop hur vi skulle ta oss till stockholm idag och när jag började dra upp mina planer för mamma och hon förvirrat frågade;

"Varför frågar du mig om det, det kan väl du bestämma?"

Då kom jag till en av de få stunder i mitt liv då jag faktiskt inte riktigt visste vad jag skulle svara och sade tillslut.

"Ja, jo, det kan jag väl, men är det inte du som bestämmer?"

"Nej, det är du väl ändå stor nog att göra själv?!"

Detta kom som en liten schock för mig. Jag har i många år gjort upp planer för resor och så vidare men jag är ändå van vid att det är mamma som har sista ordet och att hon är med på ett hörn men kanske inte längre...

Det känns ganska bra, fast jobbigt också, ibland men mest skönt tror jag... ha, nu trodde ni säkert att jag visste var jag ville komma med det här. Men det vet man inte alltid...

Inte ens om man nästan är vuxen ;)

XO
Matilda