Jag har funderat, igen... Den här gången har jag funderat över ämnet komplimanger och när de bör ges och hur man bör ta emot dem.

Själv är jag helt värdelös på att ta emot komlimanger och tycker mest att det är pinsamt och jobbigt. Jag tänker oftast att "äh, men så säger de bara..." mumlar fram ett tack och tittar ner i golvet.

Kanske kan hanteras bättre...

För nog borde man kunna ta emot en komplimang och faktiskt ta åt sig av den utan att vara divig på något sätt? Har man jobbat hårt med något, vad som helst egentligen är det väl inte helt fel att få lite uppskattning för det och vara stolt övet sitt jobb utan att vara bitchig?

För att inte tala om att ge komplimanger vilket i mitt fall kanske sker alldeles för sällan. Varför inte säga till tjejen med grymt snygga skor att hon har fina skor istället för att bara tänka det? 

Ja många funderingar kan man ha på en torsdags eftermiddag...

XO
Matilda 

 

Oliv

19 februari 2010 13:55

Gillar när du tänker :D

Och gillar fortfarande att det blir en glad smiley när jag skriver in koden rätt här :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det var ett tag sedan jag skrev kan man lugnt säga. Jag tittade igenom min egen blogg och såg att sist jag skrev var när jag läst The short second life of bretanner men nu sitter jag här igen, 15 böcker senare och skriver igen, ...

  I lördags bestämde jag och min mamma att det var dags för en riktig shopping tur, jag tror det var längesedan jag shoppade så mycket... Förutom de perfekta sandalerna hittade jag dessutom Stephanie Meyers nya bok The short second life of Bree Ta...

Enorma steg just nu i livet, (trumvirvel).   Matilda Andersson har skaffat spotify.   Spännande eller hur? Jag trivs ganska bra med det, har gjort lite coola spellistor och känner att jag har koll på läget.   För övrigt är det nuförtiden ...

  Jag vet att jag under flera års tid varit väldigt emot Jane Austin och hennes böcker men kanske håller jag på att bli gammal eller bara börja se världen på ett litet annat sett men plötsligt har jag börjat se det vackra i hennes ...

Jag skrev och skrev till jag inte orkade skriva ett ord till och mitt huvud kändes tungt som bly och jag aldrig mer ville höra namnet Jane Austin igen. Ändå kändes det som om en enorm vikt lyfts från mina axlar.   Jag var klar med skolan för den ...