Jag har funderat mycket på ordet Perfekt (åh så jag lät som "the hatter", I have been cosidering things that start with an m...) I alla fall...

Det hela började när en av mina lärare hade en betraktelse om ämnet. Han hävdade att allt måste vara perfekt för vad annars skulle det kunna vara?

Så jag fortsatte på hans grubblerier och började fundera över vad jag tycker är perfekt.

Det finns perfekta stunder;

Kolsvart italienskt kaffe med riktigt mörk choklad. Att spendera timmar i SF bokhandeln och gå därifrån tio böcker rikare. Att äntligen få till de där j*vla sextondelsnoterna jämt.

Perfekta stunder.

Det finns perfekta tal som 6, 28 och 496.

Men finns det verkligen perfekta människor?

Vill man verkligen ha perfekta människor?

Är det inte det operfekta som gör oss så underbara?

Det operfekta som gör oss perfekt.

Du ser killen med det perfekta rufsiga håret men kanske är det hans slitna converse som berättar något värt att veta? Tänk så mycket de där conversen varit med om, hur många mil någon trampat på dem.

Kanske är det inte tjejens perfekta handstil som talar utan det trasiga hon skriver.

Perfekt i sin operfektion.

Kanske vill jag och läraren säga samma sak men på olika sätt... vad vet jag

It is all in the eye of the beholder...

XO
Matilda