Sitter här och väntar på bussen och för första gången på flera veckor känns det som om jag kan andas ut en liten stund, ta ett steg tillbaka och fundera lite.

Jag går andra året på gymnasiet, har nyss fyllt arton och har nog egentligen aldrig haft så mycket att göra. Eller så mycket att göra som jag har så höga krav på mig själv att klara.

Jag har grymt mycket i skolan, tentar av engelska, ska ta körkort, spela piano och skaffa jobb.

Och så hör det så klart till att jag är en såndär irriterande människa som måste ha bästa betyg i allt. Alla går runt och säger att de är stressade, men det är verkligen inte det jag är. Jag hinner med allt jag vill och jag hinner se alla mina serier varje vecka... Hur stressa kan jag vara?

Nej, det som får mitt huvud att tryckas ihop till en liten frystorkad ärta är prestationsångest.

Jag har fyllt arton, vilket inte verkade som en så stor grej men plötsligt kan jag skriva på viktiga bankpapper själv och ta körkort, låna pengar och skaffa ett riktigt jobb.

Dessutom har jag insett att jag snart slutar gymnasiet, det är bara ett år kvar och sakta men säkert börjar jag inse vad jag vill göra efter gymnasiet, börjar se ljuset och längta lite efter det.

Det händer mycket i huvudet just nu.

Men sammtidigt som jag ser bilder av mig själv i en skola i London och efter det på högskola inser jag hur bra jag måste prestera just nu för att det någonsin ska kunna bli sant. Jag måste ha perfekta betyg för att komma in på den skola jag vill, jag måste börja spara pengar för att ha lite kapital till en eventuell flytt till London.

Måste prestera.

Life is a bitch, no one has survived...

XO
Matilda