Idag fick jag en av mina moments och tänkte att jag skulle dela med mig...

Jag har ganska länge känt mig lite stressad och uppjagad och inte riktigt mig själv, orolig. Idag tror jag faktiskt att jag kom på varför.

Jag har idag funderat över detta och kommit fram till följande;

Jag tror att alla har någon eller några saker som man gör som gör att man känner sig lugn, som tömmer tankarna ur huvudet ett tag och man kan bara ta ett break, vissa städar, andra läser, några kör bil, ja det kan vara i princip vad som helst.

Själv har jag tre sådanna här saker.

Musik

För mig är det så himla skönt att bara få sätta sig vid pianot och spela av sig lite. Spela det man känner för och bara inte tänka.

Bild

Jag tycker faktiskt väldigt mycket om att rita, framförallt teckna.

Och sist men inte minst (förmodligen störst i storlek...)

Hästar

Det är så extremt skönt att komma till stallet efter en stressig dag. Att bara vara där, rida och känna lugnet som på något sätt omger ett stall, det är väldigt skönt.

Ja, det var det här jag kom på. Att på senare tid har alla de här sakerna, både pianot och Maya fått tagit så mycket mindre plats bara för att jag ska hinna med att få betyg i skolan. Jag tror inte att det är bra, egentligen inte alls bra. Det jag vill säga är alltså att man måste ta reda på vilka sådan här saker man gör (bild, musik, what ever) och sedan se till att man försätter göra dessa saker även fast man har det skit stressigt för de hjälper en faktiskt att få mer engergi att lägga på jobb eller skola.

Ja, som Bob Hansson säger;

Nu vet ni

XO

Matilda

I fredags hände det. Äntligen efter flera veckor av planerande packade vi äntligen in oss i bilen och åkte upp till stugan...

...Och sedan åkte vi hem. Nej, inte riktigt så men det kändes som det... Det gick så fort.

Vi bastade i flera timmar och badade i polen som var så kall att det nästan inte gick att andas. Jag och Elin återupplivade gamla ridläger minnen och körde en finsk fylla (en lek). Sarah blev BFF med husspöket Walter och vi klämde ihop oss åtta pers i en liten säng och såg på Disney. Vi grillade, eller Tomas grillade om man ska vara noga och för första gången firade jag faktiskt national dagen. Sedan samlades vi på morgonen och åt frukost tillsammans. Så jävla trevligt, mysigt... Vädret var sämst men vad gör det när man har trevligt sällskap, egentligen.

Nej, det här får vi göra om!

XO

Matilda

Hittade just den här på datorn...

Jag packade min ryggsäck och följde packlistan noga, sovsäck, liggunderlag, mitt nya urläckra nagellack från chock, min plattång och allt annat absolut nödvändigt som behövs på en camping tripp med nya klassen.

Medan jag omsorgsfullt lade ner mina vita, låga Converse såg jag storartade vildmarks scener i stil med Indiana Jones framför mig. Jag kunde höra signatur melodin spela och såg mig själv klättra upp för branta berg och brottas med alligatorer, hela tiden med perfekt hår och en söt mycket passande grön och beige outfit med matchande skor.

Med dessa underbara visioner i tanken klev jag glatt på bussen med mina klasskamrater. Jag tittade mig omkring och insåg att kläd koden på denna resa var mjukis byxor med tillhörande jacka. Jag tittade ner på mina egna Diesel klädda ben och undrade varför ingen informerat mig om detta?

Efter bussresan som var precis lagom lång för att bläddra igenom dagens metro var vi framme i Lögdö. Vädret var kanske inte på vår sida men ingenting kunde sänka min äventyrslust. Återigen kom den heroiska melodin in i mitt huvud och jag såg mig själv kämpa genom regnet med packningen på ryggen och lera till knäna.

Jag klev ur bussen och ignorerade mina nyvunna vänners klagomål på det dåliga vädret. Istället slängde jag upp min packning på ryggen och började gå.

Efter cirka 20 steg var Indiana Jones som bortblåst från mitt minne och jag insåg att mina kära Converse var bra till mycket men de är inte vattentäta, who knew!?

När vi väl kom fram till logen vi skulle sova på var jag genomblöt och det såg ut som om jag dränkt min packning, då var det dags för nästa test. Paddla kanot.

Jag grep tag i första bästa paddlarkompis sedan begav vi oss ner till vattnet.

”Så, då var vi på plats. Vi ska bara hämta en kanadensare så ska vi starta sedan.” Sade min gympa lärare med entusiasm.

Kul! Tänkte jag, nu får jag äntligen användning för min engelska! Till min stora besvikelse kom hon tillbaka med en kanot, oj då…

Vi fick en genomgång på hur man paddlar och sedan skickade de iväg oss. 

I en timme satt jag sedan ihop klämd i en ”kanadensare” och hörde min partner ropa ”höger, vänster, oj oj oj! Höger!!!”  jag försökte desperat följa hans direktiv och klarade det med varierad framgång. Efter marshen tillbaka svor jag högt över Indiana Jones och började mer och mer tillbe Gossip Girl kidsen med gallerior och löjligt dyra skor.

Jag kände mig som Jack Skelleton då han kommer till jul-landet. Först var jag överlycklig och fascinerad, jag försökte härma det, gjorde allt i min kraft för att det skulle bli bra men det slutade med ett katastrofalt resultat.

Ändå uppskattar jag turen och visst hade vi kul!?

Nu kan jag med lugn acceptera att jag, nu och för alltid hör hemma i Gossip Girl världen med de dyra kläderna, fina restaurangerna och exklusiva hotellnätter, Indiana Jones är trevligare att titta på än att uppleva.   

You know you love me  

XOXO

Sittter nu här i skolan, har haft sovmorgon till nu, egentligen har jag sovmorgon till klockan ett men jag tänkte att jag skulle vara hurtig och duktig och komma hit och plugga lite. Det belv inte så. I stället sitter jag här med Lisa och diskuterar annat, en del Gemu (gehörs och musiklära) sådant där tråkigt som:

"visst var det Idas sommar visa som var en ren kvart?" och

"Det är am som är c's moll parallel eller hur?"

Extremt närdigt men oväntat trevligt.

Nu ska jag gå till musikhuset, sätta mig vid pianot och bara ta det lugnt, låta fingrarna spela och tänka på något annat, det är så skönt, att bara spela...

Nu kom Dario in också och påminde mig om all matte jag borde göra men jag tänker spela piano istället. Vad jag kommer sakna det här nästa år, alla människor och att bara sitta här och se folk komma och gå, det är trevligt, jo, det kommer jag att sakna...

Läste just igenom allt det här och oj vilket kontigt blogg inlägg men jag var på lite konstigt humör, kanske förstår ni eller inte... Nej nu ska jag till mitt piano som inte är mitt piano.

XO

Matilda

 "Arbeta som om du inte behövde pengar,
   Älska som om du aldrig blivit sårad, 
   Dansa som om ingen såg dig."
                              

 /Heath Ledger

I går ringde min farbror och undrade om jag hade lust att jobba lite. Visst svarade jag, varför inte? Så idag tog jag på min mina arbetsbyxor och tog mig till nolby där jag spenderade resten av dagen genom att måla staket.

Jag kan nu konstatera att målning inte är min kopp te... Extremt imponerad av de som jobbar med att måla. Själv har jag nu ont i ryggen som en gammal tant och vill inte se ett staket på ett år... Ändå väldigt nice med lite extra pengar i kassan till sommaren.

Just nu sitter jag och ser på gamla barn serien pokemon, så roligt med klassiska kommentarer som;

"Have no fear, Ash is here!"

"I choose you pickacho!"

Hahah XD, så jävla roligt! Jag tror faktiskt att pokemontränare får ta målarens plats på min "det ska jag bli när jag blir stor" lista.

XO

Matilda

Tänkte börja med att be om ursäkt för att jag är sämst i världen på att lägg ut blogg inlägg... Men jag antar att det är nu man ska dra till med repliken "kvalitet före kvantitet", eller nått...

Här näst ska jag ta upp någonting som jag faktiskt inte riktigt vet hur jag ska avsluta... Idag hade vi mentorstid och vi kom in på ett ämna jag inte riktigt vet vad jag tycker om eller hur jag ska hantera och eftersom mitt bästa sätt att samla mina tankar på är att skriva ner dem så tänkte jag låta er andra ta del av dem.

Ämnet vi kom in på var mobbing, eller det är fel ord, mer att känna sig ensam tror jag... En tjej i min klass sade öppet att hon inte tycker att hon har kommit in i klassen, hon började lite senare och känner sig nu utanför. Väldigt modigt och bra gjort av tjejen tycker jag men jag vet inte riktigt var jag ska göra av de här, är det tillexempel fel att blogga om det? Kanske, men det är mitt sätt att hantera det...

Jag satt där, hungrig, trött, less och ville desperat gärna ta mig ned på ego (ett gym) med Erika, jag behövde plugga matte och naturkunskapen skulle göras. Mitt i alla mina tankar började hennes ord plötsligt bryta igenom min vanliga barriär av tankar som så ofta får mig att fråga "va?". Inte den här gången, jag släppte alla min andra tankar och lyssnade istället på när hon berättade om sin situation.

Jag satt där och hade ingen aning om hur fan jag skulle reagera. Jag skulle vilja vara personen som ställer sig upp, ger en kram och säger att det är klart du får vara med, jag kan hjälpa dig. Men jag är inte en sån person... Jag är inte personen jag skulle vilja vara, är någon det, egentligen?

Jag såg och hörde henne be om hjälp, snälla hjälp och allt jag kunde känna var hur jag inte orkade, hur jag inte klarar det. Jag kan inte hjälpa någon annan när jag har full upp med att hålla mig själv flytande, är det själviskt? Jag vet inte...

Ständigt känner jag prestationsångesten i nacken. Jag ska ha bra betyg i skolan, vara allmänbildad, hålla mig så smal som möjligt, få världsfred, lösa miljöproblemen och rädda barnen i afrika och just nu, just idag känns det som att jag knappt orkar plugga till matte provet. Nej, jag kan inte hjälpa den här människan, jag vet faktiskt inte ens om jag tycker att jag borde det. Borde inte hon hjälpa sig själv? Visst kan jag finnas där som ett stöd efter vägen men hjälpa henne?

Jag hör henne upprepa att hon är villig att anpassa sig efter oss.

Är det verkligen rätt? Vad säger att vi vet hur det ska vara? Kanske är vi lika vilsna som henne, vad vet jag? Det som är rätt för mig kan vara helt fel för henne så varför vill hon bli som oss? och vilka är oss egentligen, vi vill väl inte heller samma sak? Jag tänker allt detta och även tanken "jag vet vad hon menar..." Mina tankar studsar runt och jag vet inte vad jag ska dra för slutledning, kanske är det här för stort för att dra en slutledning av men allt jag kan tänka på är den klyschigaste komentaren jag vet.

"Man kan inte älska någon som inte älskar sig själv."

Nu tycker jag faktiskt att den passar, kanske är den klyschig just för att den är så bra, för att den har rätt. I slutändan tror jag faktiskt att det bästa är att försöka andas ut, sluta tänka på vad "de" vill ha och tänka, vad vill jag? I slutändan är det vad som betyder något och det är det som får folk att tycka om en, det som ger dem något att tycka om.

Ja, kanske är det så, eller inte alls...

Matilda