När jag var ute och gick för några dagar sedan kom jag att tänka på det här med att vara rädd. Detta måste vara något alla upplevt på någon nivå, jag skulle till och med vilja påstå att detta är en väldigt vanlig känsla.

Man kan vara rädd för väldigt många olika saker, kanske är man rädd för spindlar, höjder, att flyga. Man kan vara rädd för att den man gillar inte känner likadant, eller för att karusellen man sitter i ska braka ihop, ja man kan egentlgien vara rädd för det mesta.

Just nu är det "på modet" att ta itu med sina rädslor. Man ska inte vara rädd. Media ligger på och uppmanar oss till att konfrontera rädslan, är man flygrädd ska man flyga mer, är man rädd för spindlar ska man leta upp en stor jävla fågelspindel och klappa den. Att vara rädd är en svaghet som den "moderna människan" inte har tid att hålla på med... Jag finner mig själv mitt i denna hysteri och undrar, Varför? Varför får man inte vara rädd?

Jag har länge ställt mig framför spegeln, tittat på mig själv och sagt, jag är inte rädd, jag tycker om mig själv, vet vem jag är och jag är inte rädd. Jo, visst är det här sant, jag är inte rädd, inte för spindlar eller höjder, nej, det är jag inte men det finns annat att vara rädd för... (Ta nu inte det här fel, jag är inte en psyk patient) Men jag är mer rädd för vad min egen hjärna kommer på än vad jag ser i verkligheten.

Jag är precis en sådan där person med jobigt bra fantasi vilket gör att jag lätt fantiserar ihop mycket läskigare senarion i mitt huvud än vad jag faktiskt står inför. Kanske är det här ibland till min hjälp, jag ser en större läskigare orm i mitt huvud så den lilla snoken på marken verkar inte så läskig. Men ibland ställer det också till det för mig, jag ser två killar viska tillsammans och titta på mig och det första jag tänker är "är de här jeansen verkligen så ful?" medan de kanske egentligen säger "de där jeansen var riktigt snygga, för att inte tala om tjejen." nej, vad vet jag och vad spelar det egentligen för roll? Men det är irriterande att tänka eller när det plötsligt blir extremt jobbigt att gå den där kilometern hem i mörkret, då jag kan se mig själv i närkamp med både mördare och våldtäktsmän.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska dra för slutledning med det här, jag anatar att den första får bli, nej, jag är inte mentalt sjuk och den andra är så enkel som;

Det är helt okej att vara rädd.

Monsters are real and ghosts are real too... They live inside us and sometimes, they win... //Stephen King

XO

Matilda

Så bra låt <3

Igår var det time för lite filmkväll med några vänner. Efter lite skratt och spel slog vi tillslut igång klassikern Moulin Rouge och återigen blev jag fast i världen av horor, medvetslösa argentinare, absint och bohemiska revolutionen. Precis som vanligt fick jag gåshud när de körde igång Roxane och kunde inte hjälpa att fälla en tår under sista scenen, fan, den slutade lika tragiskt som förra gången!

Denna totalt kaosartade och extremt överdrivna film kan faktiskt vara en av de bästa filmerna som någonsin gjorts. Från hur de filmar till karaktärerna, storyn och musiken. Allt går ihop så jävla perfekt överdrivet, jag älskar det!

Det jag egentligen tycker är det allra bästa med den här fantastiska filmen är faktiskt musiken. I just Moulin Rouge har de använt all finess och skicklighet med filmmusiken och verkligen tagit den till max. Det är så fantastiskt gjort, hur de bara lägger till några stråkar på precis rätt ställe, drar på med full orkester och gör allt för att få det så intensivt som möjligt, det kliar i fingrarna på mig och jag vill bara ta hem hela Moulin Rouge till mitt vardagsrum…

Peace out

Matilda

Idag har jag bara lite små allmänna bemärkningar på världen.

Först måste jag bara uppskatta vädret och mitt sällskap just nu. Jag och en av mina äldsta vänner som jag inte träffar ofta nog tog i morse en promenad i vårvädret och det var bara så mysigt att gå i solen och prata om inegnting och allting. Nu sitter jag på hennes terass, njuter av solen och blåbärste.

Nästa solstråle i mitt liv just nu är grreen days nya singel som de lagt ut på sin hemsida (http://www.greenday.com/splash/splash.php). Den är så bra. Ni kanske inte förstår min lycka över det här men jag har lyssnat på Green Day sedan jag var 130 cm lång och de har kommit att bli mina gudar i min egna privata musik religion...

Njut av påsklovet nu och ha det bra.

XO

Matilda

Jag börjar känna mig lite deppig. Ingenting vill gå som jag vill att det ska. Våren kom och nu är den borta igen, jag skulle se desperate housewives och så är det hockey, jag vill ha kjol men jag sitter här i jeans, ja ni fattar grejen…

För att min deppighet inte ska ta över helt har jag bestämt mig för att ta upp en av min vän på öns idéer, jag tänker räkna veckans guldkorn. Detta är alltså ett försök att se livet på den ljua sidan och allt det där…

Here we go

Nu har jag funderat över min vecka och jag måste säga att jag faktiskt känner mig lite gladare, det finns hopp om livet after all, who knew?

Jag lägger till lite skön musik så kan ni alla lyssna, njuta och fundera över era egna guldkorn;)

XO

Matilda

För några veckor sedan var Bob Hanson på min skola och pratade om livet i allmänhet men framförallt om drömmar. Om att göra det man vill och att det inte alltid spelade så stor roll om man inte blir miljonär på det man jobbar med så länge man trivdes med vad man gör.

Detta var en föreläsning som stannade kvar i mitt huvud och inte riktigt ville släppa taget, Bob Hanson är en extremt grym kille btw. Jag började fundera över vad jag ville hitta på med mitt liv, vad ville jag jobba med? Jag kom inte på någonting och kände inte riktigt någon stress över det heller, det är faktiskt tre år kvar innan jag tar studenten.

Så kom syon för ett tag sedan och förstörde mitt lugn när hon började prata om meritpoäng. Vad är det för skit egentligen? Jag fattar inte riktigt men tydligen så måste jag bestämma sig nu (i ettan) vad jag tänker plugga på högskolan. Jag får panik, jag vet inte vad jag vill göra!! Visst har jag drömmar, vem har inte det? Men tänk om mina drömmar inte handlar om det perfekta jobbet. Tänk om jag drömmer om annat?

Jag vill resa, se världen och få livserfarenheter. Jag vill bo en i en sliten liten lägenhet i Soho, ta med mig gitarren till Hyde Park och bara mysa. Jag vill fira jul på stranden i Australien, hoppa bangyjump från broarna i Afrika. Jag vill lära mig surfa i Kalifornien, åka skidor i alperna och se våren i Japan. Jag vill åka på eurotripp med Julia och träffa nya människor.

Vilka kurser ger meritpoäng om man vill göra det? Vad ska jag välja för kurser som förbereder mig för det?

Varför måste jag drömma om vilket jobb jag ska ha? Jag vet att mina drömmar är orealistiska och förmodligen alltid kommer att vara just det, drömmar. Men ändå, hur ska jag kunna veta nu vad jag vill? Min filosofi har alltid varit att jag kommer komma på vad jag vill göra när jag är redo för det, när jag sett tillräckligt mycket för att veta och jag tror faktiskt inte att jag är redo att ge upp den filosofin än…

XO

Matilda

I helgen hjälpte jag min syster med hennes svenska uppgift, de skulle skriva en krönika om ondska och plötsligt började jag fundera över detta ämne själv…

Jag har alltid varit intresserad av ondska och elaka människor, jag ser gärna serier som Dexter och Criminal minds och har läst många fantasy böcker som alltid har en skurk. Jag vet inte riktigt varför ondska intresserar mig så, kanske är det bara mitt allmänna intresse för människor, deras historier, känslor och liv. Trots att jag ser på så många serier och läser så mycket om ”ondska” vet jag inte vad jag ska svara när min syster frågar, ”vad är ondska?”. Ju mer jag tänker på det desto längre bort känns svaret, som om jag har det men ser det inte, eller ser så många vägar till det att jag inte kan bestämma mig för vilken som är rätt.

När jag var liten (på den gamla goda tiden när allt var lätt…) såg jag ständigt på Disney och visste precis vad som var rätt och fel, mörkt och ljust , vilka som var onda och vilka som var goda. Kapten krok, Scar, Hades, Voldemort, det var de som var onda och de som skulle fångas och sitta i fängelse, det var lika självklart som att man fick godis på lördag.

Nu har jag vuxit upp (lite i alla fall…) och läser helt andra böcker, ser på andra filmer och jag har svårare och svårare att avgöra vem som är ond och god, ljust och mörkt, allt verkar gå i gråtoner, existera i något mellan land.

Vad är det som gör en människa ond, egentligen?

Som ni kanske alla har lagt märke till har jag läst Twilight och min första tanke när jag tänkte på ondska var om Edward är ond? Han tycker det själv och han är faktiskt en vampyr som har dödat många människor men ändå kan jag inte se honom som ond, gör det verkligen honom ond bara för att han mördat? Kan en så fantastiska människa vara ond överhuvudtaget när han hela tiden försöker göra det bästa av sin ondska, han gör vad han tror är rätt och gör så gott han kan utifrån sina förutsättningar, är inte det definitionen av att vara god?

Ett annat av mina gråzoner är seriemördaren Dexter, är han ond? Han har ett behov av att döda som är så starkt att han inte kan ignorera det, det är omöjligt att motstå men han gör det bästa av sin mörka sida, sina livsvilkor och väljer att bara döda de som förtjänar det, våldtäktsmän, pedofiler, langare och så vidare. Men om jag nu är inne på denna mycket förvirrande tankebana, är våldtäktsmännen och pedofilerna onda? Har jag rätt att avgöra det, kanske blev de har männen och kvinnorna själv våldtagna och misshandlade, kanske är det här den enda verklighet de kan förstå… visst, det de gör är oförlåtligt och helt fel men är det ont eller är det bara fel? Ja, ni hör själv hur förvirrad jag är.

I slutändan tror jag faktiskt inte att jag vill tro på ondska. Jag väljer att tro på Criminal Minds, det finns alltid en anledning till att människor är som de är, gör som de gör. Det kan vara olika saker som påverkar men det finns alltid en förklaring, dålig uppväxt, vissa är faktiskt sjuka och kan inte hjälpa vad de gör och en massa andra hemska saker jag inte vågar tänka på. Människor kan vara hemska mot varandra men jag tror inte att det är ondska. Nej, det finns alltid en anledning andra känslor bakom, kärlek, hämnd, skräck, men inte ondska. Ondska är inte en naturlig del av människan, däremot är överlevnadsinstinkten det, men det är en helt annan diskussion;)

Kan du inte vara god så kan du ändå vara det bästa du kan...

XO

Matilda

Childhood is not from birth to a certain age and at a certain age
The child is grown, and puts away childish things.

Childhood is the kingdom where

                                      nobody dies...