Nu är det gjort världen.

Efter många timmar av frenetiskt svärande, tårar och rinnande svett är det klart. Jag har nu (hör hallelujah kören i bakgrunden) tam tam ta... städat min garderob, who ho!

Det har varit ett äventyr varenda gång jag öppnat min gaderob i sommar, jag har blivit överfallen av både tröjor, skärp och jeans. Trots detta tog det mig tre månader att samla mod nog att städa ur den, garderoben alltså...

Jag slog bestämt på min nya The Used skiva gick fram tillgarderoben, gick fram och tillbaka framför den några gånger, sjöng med i en låt, svarade på några sms tills jag inte längre kunde skjuta upp det, jag öppnade dörren och lät alla saker regna ned över mig, så trevligt...

Efter detta följde timmar av sortering och ångest, man vet ju aldrig jag kan ju faktiskt behöva ha en rosa tröja med nalle puh på, right? Och vem vet kanske kommer jag imorgon komma på att jag vill ha byxorna jag köpte för tre år sedan och prislappen är kvar på, vem vet?

Tillslut satt jag där, en NOFX skiva, The Used och Panic skiva senare med en gigantisk nej hög vid min sida och en garderob som jag inte behövde luta mig mot för att kunna stänga.

Dagens goda gärning är gjort, nej, årets goda gärning är gjord!

XO

Matilda

Jag var hemma hos en vän för ett tag sedan (ganska längesedan nu men jag är seg på att blogg I know...) i alla fall så kom vi in på ämnet poesi.

Jag har alltid tänkt att jag inte tycker om poesi och att det inte riktigt är min kopp te så att säga. När vi satt där och diskuterade ämnet kom jag på att det kanske inte alls är sant igentligen... Det är bara det att jag behöver få poesin uppläst, eller sjungen för mig för att förstå den. Jag älskar tillexpemel låt texter, det har jag allltid gjort och det är ju faktiskt på sitt sätt också poesi.

Så med den här långa förklaringen tänkte jag lägga ut en av mina favorit texter;

Försök klura ut den här ;)

Hear the sound of the falling rain
Coming down like an Armageddon flame
The shame, the ones who died without a name

Hear the dogs howling out of key
To a hymn called "Faith and Misery"
And bleed, the company lost the war today

I beg to dream and differ from the hollow lies
This is the dawning of the rest of our lives
On Holiday

Hear the drum pounding out of time
Another protester has crossed the line
To find the money's on the other side

Can I get another Amen?
There's a flag wrapped around a score of men
A gag, a plastic bag on a monument

The representative from California has the floor

Zieg Heil to the president gasman
Bombs away is your punishment
Pulverize the Eiffel towers
Who criticize your government

Bang, bang goes the broken glass
Kill all the fags that don't agree
Trials by fire, setting fire
Is not a way that's meant for me
Just cause, just cause, because we're outlaws, yeah

This is our lives on holiday

XO

Matilda

Jag har sett serien Supernatural 24/7 nu, jo, jag vet jag är en äkta geek som ser alldeles för mycket film och serier, läser mängder av böcker och ständigt lyssnar på musik (enligt vissa, alldeles lagoma mängder enligt mig själv) anywho...

Supernatural är en serie som handlar om det övernaturliga (no shit scherlook...) spöken och sånt. Vanligtvis är det två bröder som jagar och dödar varulvar, vampyrer och shit men så igår såg jag ett avsnitt där det faktiskt var en människa bröderna jagade, och det var det läskigaste avsnittet jag sett!!! Det var så jävla hemskt och otäkt och läskigt att jag inte kunde sova på hela natten.

Är det så? Att människor är den hemskaste varelsen av alla? Måste det vara så? Kanske måste det det...?

Ni vet, det finns inget ljus utan mörker, ingen glädje utan ledsamhet, kanske finns det inte heller någon god människa utan onda?

Kan det vara så illa?

För då borde det finnas väldigt många extremt goda människor i världen just nu...

Nått att fundera på...

Matilda

Jag var på stan, shoppade, pratade skor, ni vet hur det går till;)

Efter några timmar kom vi fram till den där viktiga punkten då det var dags att fika, en av de alldra bästa sakerna med att gå på stan. Den självklara frågan kom upp "var ska vi fika...?" Och här körde vi rätt in i stop skylten.

Vi diskuterade ämnet i tjugominter och kom fram till att sundsvall inte har ett enda dugligt café, hur är detta möjligt? Jag menar vi pratar staden som i princip är en galleria, hur kan det inte finnas ett bra café!?

Tillslut blev jag så less och grinig (inte bra att skippa frukost...) så jag gick till statoil och köpte caffe, effin freaking statoil! Ska jag behöva öppna ett eget café för att det ska bli någon ordning!?

Skämmes Sundsvall, skämmes!

Matilda

Okej, jag vet, det var längesedan han dog nu och alla har förmodligen redan skrivit om det här ämnet men jag känner för att göra det nu så...

Japp, Michael Jackson är alltså död, det är nu bekräftat att han inte återuppstod från det döda eller fejkade sin död och hans hjärna ska ställas ut på neverland, sista spiken i kistan så att säga, the king of pop finns inte mer.

Själv satt jag i skatan och åt glass när nyheten träffade mig och jag måste faktiskt säga att det tog hårt.

Mitt första minne av Michael Jackson är hur jag och mina syskon brukade gå upp på Micke och Marias rum i vår stuga och slå på vhs banden med alla hans videor på. Jag har växt upp med Michael Jackson, hans låtar har alltid funnits runtomkring och jag kan i princip alla hans låtar utan och innan.

Det går inte att säga annat än att han var jävligt bra, sån sjuk talang. Jag insåg idag exakt hur känd han faktiskt är, min mormor skjutsade mig till stallet och vi diskuterade då vilken av Michael Jacksons låtar som är bäst, helt otroligt, min mormor lyssnar också på honom!

Nej, jag tänker komma ihåg och tänka på honom på ett positivt sätt, visst det var rykten om våldtäkter och en massa annat skit men jag tänker se på allt det bra han gjorde, glaset är halvfullt inte halvtomt!

Jag menar titta vad han har gjort under sin livstid, han har lämnat gigantiska avtryck i så väl sångvärlden som dansvärlden jag menar vi pratar om killen som uppfann moonwalken!

Michael Jackson förtjänar att kommas ihåg som the king of pop och ingenting annat.

XO

Matilda

Midsommar har aldrig varit någon stor grej för mig, jag glömde faktiskt nästan bort den i år. Jag blir alltid lika förvånad när folk planerar i veckor vad de tänker göra på midsommar. Jag vet nästan aldrig...

I år blev det till att åka upp till Stugan, jag har ändå gjort det sedan jag var typ tre så varför inte? Där körde jag och Julia en superspontan grej (vi ringde varandra vid lunch och kom då på att vi nog borde spenadera midsommar tillsammns...), älskar att vara spontan.

Det var trevligt, det är alltid trevligt att umgås med Julia. Vi krousade (ingen aning om hur det stavas...) genaom Härnösand, åt pannacotta paj, gav en konsert på murberget och skrev en låt om ryska män.

Kanske inte den klassiska midsommaren men det var nice ändå, vem beböver traditioner anyways?

Nu ska jag se på supernatrual och se om den är så bra som Johannes säger...

XO

Matilda

Nu sitter jag här, helt själv med soft musik i bakgrunden, tända ljus och en bok framför mig och kom och tänka på en sak...

Ensamhet är inte hemsk eller otrevlig om man själv valt det.

Ensamhet är bara otrevlig när den inte är självvald.

XO

Matilda

Every new beginning comes from someother beginnings end...

Jag har skjutit upp på att publicera det här inlägget i flera dagar nu, bara haft det inom mig men inte riktigt orkat få ner det i ord, eller kanske har jag bara inte velat men nu känns det som att det är dags... Innan det inte längre finns inom mig. Så, here we go...

Jag har just gått ut första året på gymnasiet, jag, Matilda Andersson har klarat av mitt första år på gymnasiet, jag överlevde. Inte bara det faktiskt, nej, mycket har hänt under det här året, jag har lärt mig mycket om mig själv, fått flera underbara "estetar" vänner och kanske har jag vuxit lite också?

Idag gick jag genom korridoren på skolan, den jag gått igenom så många gånger i år. Jag hörde ljudet av mina klackar reflekteras tillbaka till mig, klick, klack. Jag såg hur alla elver och lärare tömde sina arbetsrum och jag kände för att gråta, för att bara säga åt alla att sluta, det kan inte vara slut än, jag vill inte att det ska vara slut än... För första gången i mitt 17 åriga liv ville jag inte ha sommarlov, det kändes konstigt.

Egentligen vet jag att det inte är sommarlovet som känns sorligt, nej, det gör det inte. Det är vetskapen om att jag inte kommer komma tillbaka den 24 augusti som känns sorlig... Det känns som att det här är ett stort steg i mitt liv ett jag kankse egentligen är redo för men jag har inte riktigt självförtroende nog att veta att jag är det, därför känns det svårt.

Det här är slutet på ett kapitel. Nu kommer väntan, en mellan tid och sedan hoppar jag ut i det okända och nya alldeles själv...

Ja, idag är slutet på ett kapitel i mitt liv.

XO

Matilda