Nu är det dags för skolans årliga novell tävling och jag skulle gärna vilja vara med. Jag tycker ju liksom om att skriva... det kanske märks, annars har man nog inte en blogg.

Egentligen finns det inget som stoppar mig förutom att jag inte har nått att skriva om, helt, totallt, fullkomligt tom på ideer. Eller jag har en ide men ingen aning om var den ska ta vägen, allt jag de ser i mitt huvud är en kyrkoruin på franska landsbyggden med en överväxt mossig mur runtomkring som en tjej med stor kjol som blåser i vinden balanserar på och en kille som sitter lutad mot ett träd och tittar på tjejen på muren.

Jaha...

Vad ska jag göra med det liksom? Vem är hon? Var kommer hon ifrån? Var ska hon? Hur kom hon dit, till just den där muren i just den där staden? Vilken är staden? Vem är killen?

Ni kanske fattar problemet, tusen frågor, inga svar... Tam ta dam... blir nog bra det här, right?

Nej men allvarligt, vad gör man om man inte har någon inspiration? Idé torka så det bara stänker om det?

Vanligtvis brukar jag åka bus. Åka bus länge, bara jag och min bästaste Ipod på bussen påväg mot ingenting särskilt.

Kanske ska jag helt enkelt bara sätta mig på en bus och hoppas att svaren kommer till mig?

   A story has a many beginings as anyone care to look for                          
          ... Or non at all ofcourse...

XO

Matilda

Hahahahahahahaha XD XD XD

Har just upplevt de mest bisarra tjugo minuterna i mitt liv!

Här sitter jag med en kopp te och pratar lite med M och mamma och så plötsligt hör jag dörren öppnas och så kommer min bror och min syster O och H in stormandes och skriker upprört till varandra (något som aldrig händer här, vi syskon bråkar inte med varandra). Så stampar H in där vi sitter och tittar sig storögt omkring.

"Nu ska jag fråga er dagens fråga!" Säger hon i sin höga falset hon kommer upp i då hon är upprörd.

"Jaha...?"

"Jo, vad skulle vara bäst, en båt, Ica eller In gallerian?" Fortsätter hon rabla snabbt.

"Va!?" Frågar vi oinvigda oförstående.

"Ja, om det blev en zombi attack alltså? Var skulle du ta skydd?"

Sedan fortsätter mina kära syskon diskutera detta hetsigt och med hel och full inlevelse i tjugo minuter. De pratar högt och snabbt och kommer med tusen argument.

- Det finns för mycket glas på Ica, de kommer ta sig in!!!

- En zombie kan så inte simma!
- Jo, det kan han!! Han kan fan köra en båt om han vill!!

- Hur ska du kunna barikera hela In?!

- Det behöver jag ju inte! Jag kan bara springa!!!

- Om de tar sig in på ica springer jag upp på taket och kastar ner möbler i trappen och tar en helikopter från taket.

- Vem fan ska köra helikoptern!?

Tillslut kommer de till en punkt där de fullt ut bråkar och måste tillslut ringa till "the almighty" O's vän B. Självklar lever han sig genast in i det hela och diskuterar på fullaste allvar hur detta skulle gå till och för och nackdelar medalla olika sätt att ta sig levande från en zombie attack, den dagen det händer.

Tillslut vinner O det hela med B's hjälp och gör en kort segerdans.

Hm...

Min fråga:

Vad är det för människor jag är omgiven av? XD

Folk som kommer överleva en zombie apocalypse! //OA

XO
Matilda

Jag tänkte ta mig lite tid och plats att uppskatta mitt fantastiska kompis gäng. Helt underbara är de. Igår var det kära Anias födelsedag, 18 år, det är stort det... Grattis igen!

Sälvklart skulle här firas och firas gjorde det. Vi bakade bullar, kladdkaka, prinsesstårta, blandade saft, blåste balonger och sprutade sperpentiner.

Underbart

Och så här fortsätter det i det oändliga med oss, alltid är något på gång och det finns plats för alla att bara vara.

Vänner kan verkligen lyfta hela ens vardag och kanske ska vi gå så långt som att säga att de kan lyfta hela ens existens. Överallt finns de, vännerna. Vissa ser man ofta och andra finns i bakgrunden och är ändå precis lika viktiga och uppskattade. Vänskap är en spännande relation som man ska ta vara på och uppskatta.

I get by with a little help from my friends...

XO
Matilda

Det var en gång en liten tjej. Hon hade rött hår och älskade färgen gönt. Hon spelade piano och tyckte om att vara med sina vänner. Vår lilla tjej, låt oss kalla henne för M bestämde sig för att en frostig helg i början av vitern göra som hennes mamma bad henne och följa med till det stora gröna sommarhuset. Där skulle hon, hennes bror och hennes syster tillsammans städa och göra fint in för jul firandet som sakta närmade sig.

Redan på fredag kväll packade M ned sin käraste ipod och sina cheap monday jeans och åkte iväg i sin fars blå bil till det stora gröna huset i de förkylda ändernas stad. Tillsammans med sin familj åt den lilla flickan M en god middag och sedan gick hon och lade sig tidigt för att orka med nästa dag.

Nästa dag kom och efter en härlig frukost började städandet!

Tillsammans lyfte M's familj på varenda liten prydnadssak och glasfisk och innan dagen var slut var huset skinande rent. M stannade till en stund och tittade på siit verk och kände sig nöjd. Så tog den lilla tjejen på sig sin röda kappa och gick den långa och farofyllda vägen till J's hus där hon sedan spenderade kvällen med sin vän, pratade glatt, åt underbart god glass och såg på film.

Så kom söndagen och det var dags att åka tillbaka till stenstaden som den lilla flickan bodde i. Hon vinkade glatt farväl till huset och längtade redan tills nästa gång hon skulle få komma tillbaka...

XO
Matilda

You can do anything

 But not everything...

Nu är det återigen dags att ta fram tjocka dunjackan, favorit uggsen, halsdukar, vantar och varmaste tjock sockarna till finaste conversen. Det är ännu en gång dags att fylla på förådet av oboy, bröd att rosta, marshmellows och bullar.

Vintern är officiellt här! idag föll den första (riktiga) snön över min lilla stenstad.

Idag svepte jag in mig i min stora röda peak jacka, tog på mig mina hemstickade vantar och begav mig ut i mörkret och snön. När jag gick ned för busbacken kunde jag inte stoppa leendet att sprida sig på mina läppar. Jag tycker verkligen om den där bekanta lite bitade känslan i nästippen, lukten av fuktig halsduk och att se min noga plattade lugg dra ihop sig till en liten korkskruv.

Vinter.

När jag tagit mig ned för busbaken och hade fullt med snöflingor i håret styrde jag genast stegen mot stans ekologiska café, som förövrigt bytt lokaler (de är jätte fina) och satt sedan där och avnjöt en tallrk pasa med min mamma och syster och tittade ut på vinter vädret.

Jag ser det snöar, jag ser det snöar...

XO
Matilda

Jag har konstaterat att människan är väldigt mycket för att samla på olika saker, det kan vara allt från frimärken, till fula glas delfiner, till upplevelser, killar och kanske gamla antika datorer, vad vet jag? Samladet kommer i alla former och storlekar men oftast finns det där.

Varför?

Jag tror det finns olika anledningar... som till allt, känns som att det alltid finns så mcyket mer än ett svar.

Vissa kanske söker efter kontroll, jag kan inte kontrollera vad som händer i mitt liv men jag kan i alla fall kontrollera hur många frimärken jag har, jag kan hålla koll på varenda en av dem och veta allt om dem.

Andra kanske helt enkelt bara söker efter något att fylla sitt liv med, en mening. Om jag bara hittar precis den där rosa och bruna proslinsdelfinen jag letat efter i tjugo år...

Eller så kanske det är ett tidsfördriv? Jag samlar på regstreringsnummer för att jag åker mycket bil och inte har något bättre att göra...

Några samlar väldigt medvetet och är beredda att lägga ner hela sin kropp, själ och förmögenhet på sitt samlande medan andra gör det mer omedvetet. Ändå skulle jag vilja påstå att beteendet finns hos nästan alla människor.

Jag tror inte det spelar någon roll av vilken anledning man samlar eller om man är medveten om det eller inte men på ett eller annat sätt tror jag att det inger trygghet. Lite stabilisering i livet och något som liksom bara finns där och är.

Jaha, det var väl typ det?

XO
Matilda

Fan, vad kallt det ska vara! En kvart kvar till bussen kommer... Nä, jag måste gå in och värma mig någonstans.

Pressbyrån.

Jag gick in genom dörren och såg den redan stora folkmassan som stod där inne av samma anledning jag valt att kliva in, vänta på bussen. Jag hatar verkligen att bara stå och hänga där utan att köpa något så tillslut, när jag kände mig obekväm nog drog jag mig bort mot tidningshyllan, det kunde ju i alla fall få se ut som om jag tänkte köpa något...

När jag stod där och tittade såg jag senaste nummret av min bibel och insåg att de den här veckan släppt en hel tidning om mitt favorit band, kanske skulle köpa den?

Jag plockade ner den från hyllan, åh, tjockt fint papper med blanka bokstäver, det uppskattar min estetiska sida. Kolla priset, 50 kr. Helt okej, tänker min ekonomiska sida.

Så jag tog min fina tidning med blanka bokstäver och gick fram till kassan och mitt samvete lättade genast, nu utnyttjade jag inte längre affären, jag köpte faktiskt något!

"Det blir 129 kr tack."

"Va!?"

"129kr"

Em... jaha, det var kanske en aning dyrare än jag tänkt mig. Nu kommer vi till frågan. Säga nej, jag vill inte ha den och gå tillbaka med den. Jag tittade bak på den gigantiska kön bakom mig. Eller, slanta upp 129 kronor och läsa tidningen slaviskt i en vecka.

Hm...

"Okej, varsågod." Sade jag med ett vänligt leende och gav henne 129 kronor...

Kan det vara istoriens dyraste tdning kanske?

...men den hade ju i alla fall blanka fina bokstäver...

XO
Matilda