Bild från google

I tisdags hade jag en mycket udda upplevelse. Jag var på konsert, typ...

Det var nämligen så här att de nu har kommit på det ultimata sättet att anväda sig av satelit tv. Robbie Williams hade konsert i London som han direktsände till typ hela Europa, intressant.

Eftersom vi har en fransk utbytesstudent som är ett stort fan av Robbie (själv kan jag cirka tre låtar...) följde jag, mamma och syster troget med henne.

Jag gick allstå på bio och såg live konsert. Det kändes lite konstigt.

Big brother is watching ungefär...

Trots det så var konserten faktiskt rätt bra, underbart mellan snack, och låtarna var helt ok, jag sjöng nöjt med i de tre låtar jag faktiskt kunde :) och annars ägde jag och min syster dansgolvet. Om Robbie Williams är drogfri kan dock diskuteras...

Nya upplevelser är alltid bra, dock tror jag att jag tycker om live musik bäst som den ska vara, live. Men kanske är det dags för en liten Green Day konsert i oasen? Vem vet?

XO
Matilda

Bild från google

I fredgas var det dags för ännu en föreläsning på min kära skola. Den här gången var temat "musik och tortyr". Ett väldigt intressant tema som vi alla spenderade några minuter på att försöka lista ut vad devar för något.

Det visade sig vara just det, musik som används som tortyr eller i samband med tortyr.

Läskigt.

Just den delen av föreläsningen var inte alls särskilt trevlig men den här killen pratade om en hel del andra saker.

Det som störde mig mest, eller det som fick mig att fundera mest var när han sade:

"Musik har ingenting med känslor att göra och vi som människor känner ju egentligen inte så mycket."

Va!?

Är inte det typ allt vi människor gör?

känner.

Jag skulle vilja påstå att allt vi gör framkallar någon känsla. Det behöver inte vara en stark, extem känsla men fortfarande en känsla.

Typ när man står och plockar ur diskmaskinen "det här var tråkigt", det är ju också en känsla, eller hur? SKulle inte livet vara fruktansvärt tråkigt om man inte känner? Om man fastnar i något slags mellan läge där man inte känner något alls längre, är inte det att vara deprimarad? Betyder det då i sin tur att alla är deprimerad eller att han som föreläste i alla fall har den uppfattningen? Fast om man är deprimerad känner man ju det också, att man är ledsen eller trött eller, inte känner längre. Det räknas ju också som en känsla.

Jag kan hålla med honom om att man ganska sällan känner sig jätte ledsen eller jätte glad men allt därimellan, räknas inte det? Det är som att säga "ja men vi har ju bara tvåbokstäver A och Ö, början och slut och allt det där emellan det räknas inte."

Nehä men försök skriva en bok med två bokstäver, det går ju inte! Så ska man då bara läsa de där två bokstäverna är det klart att det kommer bli en massa blanka steg, eller så kan man uppeva alltihop och få en dramatisk, livlig berättelse med både upp och ned gångar.

Konstigt.

Jag vill känna, vad skulle jag annars göra med min tid liksom?

Hans argument var att människan upplever musik som känslorelaterat för att man i musik lätt hittar mönster och människan söker ständigt efter mönster, vilker i och för sig är sant men hallå, något mer måste det väl vara också? Jag tror inte jag vill vara med längre om jag ska behöva se allt som mönster, hur kul är det?

Nej, nej, jag tänker gå vidare och känna, med musik, filmer, böcker och framförallt livet.

Känslor är bra, även de dåliga känslorna.

it takes some fears to make you trust, It takes those tears to make it rust,

and it takes a road to go nowhere...

XO
Matilda

Jag har scenskräck.

Det är bara att konstatera och acceptera. Scenen och jag är inte tajt, inte gjorda för varandra, vilket fram tills nu inte varit ett problem. Så bestämde sig en viss tjej för att börja på musik estet och plötsligt förväntas det att man också ska vilja spela upp sin musik... hm... jo, så skulle det ju kunna vara... Men eftersom jag aldrig verkar kunna funka som resten av världen så tycker jag egentligen inte det är så kul att visa upp vad jag håller på med. Så när jag försiktigt försöker påpeka detta frågar mina lärare och andra människor:

"vad är det som gör dig nervös då?"

Hur ska jag kunna svara på det? Jag har ingen aning om vad som gör mig nervös, det är bara hela grejen. Det är som att fråga en människa med spindel fobi vilken del av spindeln de är rädd för. Är det de långa äckliga benen, eller hur är det? Det är väl klart att det är hela spindeln i all dess äcklighet man inte tycker om... right?

Det konstiga är att det går bra ibland, med min scen skräck alltså. Jag har tillexempel inget problem att spela gitarr på en scen eller lite bas kanske? Vad kan det bero på tro? Jag kanske bara är lite knäpp? Inte helt osanolikt... :)

Så kommer vi till frågan vad tusan man borde göra åt det här?

Stå mer på scen?

Jo, det vore kanske det mest logiska...

Beat it, just beat it no one wants to be defeated

XO
Matilda

Bild av Erika Wiman (Sorry att jag lånade din bild Erika)

Äntligen en sekund över. Blir inte många av dem när man går andra året på gymnasiet och har ett liv...

Sju år av väntan, åtta timmar i kö och tusen fjärilar i magen senare och där står jag, längst fram på en green day konsert. Jag kunde inte tro att det var sant, verkar faktiskt fortfarande som en dröm, en alldeles underbar dröm.

Jag stod där och höll krampaktigt fast i kravallstaketet och så kom de, jag kände klumpen i magen växa och jag blev tårögd, så extremt klyschigt men erre gud som jag väntat på den stunden...

Konsereten var helt fantastisk, alla stora Green Day hits som jag lyssnat på sen jag var typ tio blandat med gamla godingar som mozart och stand by me, det belv en hel del lek också, bland annat sprutade Billy Joe Armstong ut toalett papper över publiken. Så avslutade de härlgheten med en hel akustisk version av Good riddance.

Welcome to paradise

XO
Matilda

Är det inte fantastikst underbart hur man efter 17 och ett halvt år i sitt eget huvud och sällskap kan hitta nya sidor man inte hade en aning om fanns där?

Ska man då, när man hittar de här sidorna resonera som att den här egenskaperna alltid funnits där och man bara inte reflekterat över den eller kan det vara så tokigt att det helt plötsligt tillkommit en ny egenskap?

Det borde ju helt lågiskt vara så att nya egenskaper tillkommer eftersom men andra kanske man bara inte tänker på? Eller så tänker man att "hej, det här är jag, jag tycker om...(klistra in valfri syssla)" och så en dag kommer man på att, nej fan, det här tycker jag inte alls om vad tokigt att jag tänkt så... hihi...

Någon som hänger med? Bra gjort i så fall...

I lördags köpte jag i alla fall nya the sims spelet och har nu upptäckt en sida jag inte visste hos mig själv, jag blir lätt väldigt beroende av saker... extremt lätt, väldigt beroende.

Efter en dag av extremt the sims nördande är allt jag kan tänka på att jag måste hem till min lilla dator... Men så när jag började reflektera över det hela slog det mig att jag nog alltid varit så, utan att tänka på det, jag följer trots allt omkring tjugo serier, har över 10 000 olika band på min ipod och kan vartenda klädmärke i stan...

Min reaktion på denna insikt...

... Jag borde aldrig komma inom tio meter av en cigarett.

XO

Matilda

Överallt är det ett evigt prat om den här svininflunsan som kommer ta kål på oss alla, okej, lite överdramatiskt men men... I alla fall så verkar det inte som att någon har lagt märke till den här andra smittan som är på gång och bara blir större och större. Den började med några få fall och sedan exploderade det plötsligt, det verkar som om smittan framförallt sprider sig bland tonåringar med en ransande fart och forskarna har varken hittat något botemedel eller vaccin och de vet inte hur länge den här åkomman håller i sig eller efterverkningarna.

Indiefluensan

Det började lite oskyldigt med the kooks men har nu tagit över miljontals människor världenöver, var man än kollar ser man tecknen, rutiga skjortor, stora tröjor, chinos och diverse stickade saker. Japp mina vänner, snart kommer den träffa även er (om den inte redan slagit till) den smyger sig på långsamt och innna man vet om det sitter man där vid sin dator, bloggar och poppar Vampire Weekend på högsta volym i sin för stora kofta, rutiga skjorta och de älskade chinosen.

I know what sensation it is to ride on a bicycle at the age of five...

XO

Matilda

Mitt liv står ganska still nu, still fast i full fart. Det händer liksom inte så mycket fast samtidigt händer allt, fattar ni? Jag tror faktiskt att just nu är en av de där få perioderna i mitt liv där jag verkligen känner att jag är precis där jag ska vara precis nu.

Det är skönt.

Att veta vad jag ska göra fast behålla spänningen lite, trygg fast fri. Jag kom hem från Frankrike med nya syner och ny enrgi som jag nu lägger på allt jag tycker om, musik, vänner,skola (ja, faktiskt, har ni hört på tusan jag tycker om skolan... är det ens möjligt? Tydligen för just nu är det as kul att gå till skolan) och alla de där underbara små sakerna, kaffe, en snygg outfit, en god bok i höst mörkret och en mysig promenad genom stan.

Ja, livet är bra nu, alldeles underbart och perfekt i sin operfekthet.

Vilket skönt blogg inlägg det blev, om ingenting alls egntligen, men det är ju också någonting och nu börjar jag låta som Bob Hanson så nu är det dags att sluta...

XO

Matilda

Tänkte bara ta en liten stund av mitt liv till att skriva ner några väl valda ord.

Med en stor kopp kaffe i handen och en massa tankar snurrandes i huvudet drog jag mig iväg till min histora lektion. Tankarna som studsade omkring som små vilddjur handlade framförallt om diskutions uppgiften jag ska skriva till historian.

Hur ska jag skriva den? Diskuter, men hur mycket? Egna åsikter ska jag ha med sånna? Har jag några sånna?! 

Ja, jag tror ni alla varit där någon gång, om ni är som mig sp kanske ganska ofta...

Jag slog mig tyst ned, fem minuter sen, oops, men kaffet var nödvändigt... Sedan lyssnade jag intresserat på danskarnas framfart under medeltiden, vikingatiden är intressant den, äckliga vikingar som inte tvättar sig...

Hur som helst, efter genomgången gick historia läraren igenom diskutions uppgiften.

Det knöt sig lite i magen och plötsligt gjorde tusen tankar uppror i mitt huvud och jag visste inte vilken fråga jag skulle formulera först. Så börjar han prata.

"Ja, den här uppgiften... Gör den som ni tror att den ska vara så kan ni lämna in den och så går vi igenom den tillsammans så ska vi se vad ni gjort bra och vad ni behöver förbättra, det är ju inte meningen att ni ska vara bra på det här nu, kursen har ju precis börjat..."

Tyst. Alla tankar slutade hoppa och placerade sig i små fina högar.Varför kan inte alla lärare vara så?

Det jag alltså egentligen ville säga var bara hur underbart det är med bra lärare, vilken skillnad de gör! Någon som gör ämnet intressant och förstår att det är meningen att man ska utvecklas under kursen och inte kunna allt i början.

You have to learn to walk before you learn to talk...

XO

Matilda